Med sin nya trilogi om åldrandet är Lars Norén mer produktiv än någonsin. Ylva Lagercrantz Spindler träffade honom i Paris för ett samtal om orden som sinar, behovet av tystnad och nya pjäser som ändå vill skrivas.
Skådespelaren Bruno Raffaelli: ”Ska jag dö med ett skrik eller i en utandning? Lars Norén: ”Jag vill att din död kommer i utandningen, så som det ofta är”.
Paris i februari. Inne på anrika nationalscenen Comédie-Françaises scen Richelieu pågår de två sista intensiva veckorna av repetitionsarbete inför premiären av Lars Noréns nyskrivna pjäs Poussière, i regi av honom själv.
Poussière är den sista delen i hans trilogi om åldrandet. Vintermusik är den andra, aktuell på Kulturhuset Stadsteatern i vår. Första delen har däremot inte premiär förrän i januari 2019 och då på Dramaten. Den som vill få en helhetsbild av pjäserna måste helt ta sig runt till tre olika teatrar, varav en i Paris. Någon svensk uppsättning av ”Poussière” är i varje fall inte planerad enligt Lars Norén själv.
På samma sätt som med hans så kallade terminalpjäser är kronologin alltså ickelinjär. I detta fall förklarar han det med att han aldrig hade tänkt skriva en trilogi, att det bara blev så.
– Jag är 74 år nu, påminner han mig i en kort paus medan regiassistent Amélie Wendling (som även jobbade med honom på teater Nanterre-Amandiers för några år sedan), springer iväg och hämtar kaffe åt oss. Som om fler pjäser inte vore någon självklarhet i hans ålder. En åldrande mans dagbok kallar han också del två av En dramatikers dagbok (2013), där han bland annat skriver om hur han drabbas av lungsjukdomen kol. Ändå ser han påfallande frisk ut denna klara och soliga vinterdag i ett översvämmat Paris, mitt i en hektisk arbetsvecka som rör sig mellan punkterna teatern och lägenheten på Svenska Institutet. Något annat av Paris hinner han inte se, understryker han över en juice … Läs hela artikeln i Teatertidningen 2018/1
Ingen Kommentarer