(FOTO: Kulturhuset Stadsteatern)
På måndag kommer den brittiska jämställdhetsaktivisten Lucy Kerbel till Sverige. Teaterkritikern Ylva Lagercrantz Spindler ger ett perspektiv på en osund scenkonstbransch full av politiska åtgärder, men där maktbegäret ständigt byter skepnad. Som vore den en Mefistofeles.
”Det är farligt att tro att allt ska lösas med en ung och ny generation. Den vill också ha jobb, synas och vara på rätt platser. Därför anpassar den sig till rådande strukturer – och makten består”.
Jag har just frågat regissören Jenny Andreasson om hon tror att även unga scenkonstnärer är fast i gamla strukturer. Strukturer som leder till maktutövning, exempelvis i form av sexuella trakasserier.
Svaret ligger kvar och skaver i mitt undermedvetna. För så rätt hon har. Sexuella trakasserier och annat mjugg är inte en generationsfråga, något som 30– och 40-talister håller på med, födda och uppfostrade med andra normer, i en annan generation. Nej, även upplysta teaterutövare – födda på 80-talet och framåt – är förstås också maktlystna, trots sina normbrytande perspektiv som mer än någonsin vrider och vänder på sådant som könsroller, representation och tolkningsföreträde. Som är undersökande, öppna och progressiva i sitt konstnärskap. Inte bara inom den fria scenkonsten, utan numera också till viss del på de stora institutionerna.
Aldrig har väl heller så många politiska åtgärder gjorts för att skapa en mer jämställd scenkonst (både på och bakom scenen) som under 2000-talets två första decennier: Genuskommittén för scenkonst (2004), Mångkulturåret (2006), rapporten Plats på scen (2006) samt Teaterförbundets och Svensk Scenkonsts utbildning för kvinnliga teaterchefer är bara några exempel. Till och med lite för mycket åtgärder, enligt vissa kritiker som ansåg att förra årets scenkonstbiennal i Norrköping hade för stort fokus på sådant som genus och jämställdhet, att det var skadligt för konsten.
Ändå vällde den in som en okontrollerad tsunami över Sverige i november 2017: den kanske största rörelsen i modern tid, #metoo. Som i sin tur resulterade i minst fem separata upprop bara inom scenkonsten. Förutom #tystnadtagning, exempelvis också #visjungerut, #tystdansa och #metoobackstage. Och när den kommission mot sexuella trakasserier som Teaterförbundet och Svensk scenkonst tillsatte i januari nyligen presenterade sin rapport, så bevisade den bara vad många redan förstod: sexuella trakasserier, som en del av en maktstruktur, är vanligare inom branscherna scenkonst, film och tv än hos allmänheten.
Nej, ibland hjälper det inte att måla vd-rummet rosa eller spela uppsättningar med könsneutral rollsättning. Jämställdhet och ett bra arbetsklimat går inte alltid att finna i den teoretiska pappersexercisen. Jag fortsätter därför att undra: hur ter sig det där osynliga maktspelet på teatern (och i kulturen i stort) hos den unga generationen? Vilka nya koder ska vi spana efter för att föregå, stoppa och förändra ett kränkande – och därmed kreativt hämmande arbetsklimat – i tid?
Hela svaret verkar alltså inte finnas i alla de svenska, politiska åtgärder som ändå har gjorts. Därför har nu den brittiska regissören och jämställdhetsaktivisten Lucy Kerbel, grundare av Tonic Theatre, bjudits in till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Samma Kerbel vars bok ”All Change Please A practical Guide to Achieving Gender Equality in Theatre”såväl Dramaten som Kulturhuset stadsteaterns respektive artistklubbar har fördjupat sig i under den gångna hösten och våren. Det ska bli intressant att höra om hon lyckas finna pudelns kärna i teaterns dolda vinkel, för att tala teater. Missa inte! Måndag 14 maj på Kafé Klara (fri entré).
@ Ylva Lagercrantz Spindler
Ingen Kommentarer