Max von Sydow har gått bort vid 90 års ålder.
Många minns honom nu som den store filmskådespelaren, i allt från den stoiske och gnetande smålänningen Karl Oskar i ”Utvandrarna” till senast, i kult-tv-serien ”Game of Thrones”.
Men för oss som bevakar scenkonst var han i första hand en av Dramatens stora stjärnor, en sann karaktärsskådespelare av hög rang. Och en av de där som verkligen var sin roll, inte spelade den. En skådespelare med pondus, men utan att utnyttja sin position, bli vräkig.
I nästan ett halvt sekel (45 år) var han knuten till teaterns ensemble. De tidiga åren spelade han med andra skådespelare från en idag svunnen tid, som Tora Teje och Mimi Pollak. Senare med bland andra Fransesca Quartey och Benny Haag. I flera uppsättningar medverkade han till och med tillsammans med min morfars äldre bror, Einar Axelsson (född 1895). Det ger ett hisnande tidsperspektiv.
Hans första roll var som Förste konstapel i Olle Hildings uppsättning av ”David Copperfield” 1948, den sista som Gubben i den polske filmregissören Andrzej Wajdas version av Strindbergs ”Spöksonaten” 1994. Däremellan hann han samarbeta med de flesta stora teaterregissörerna, från Alf Sjöberg till Lars Norén. I Noréns pjäs om Nobelpristagaren O’Neill, ”Och ge oss skuggorna” (1992) som just en magnifik Eugene.
I många år var han även på teatern/här en av Ingmar Bergmans skådespelare, ett samarbete som började på Malmö Stadsteaters scen Intiman, i framgångsrika uppsättningar som ”Peer Gynt” och ”Misantropen” (båda 1957). Senare på Dramaten i exempelvis ”Ett Drömspel” (1970) och ”Vildanden” (1972).
Första gången jag såg honom på Dramatenscenen var 1988, som Gert bokpräntare i Lennart Hjulströms uppsättning av ”Mäster Olof”. En annan stark upplevelse var ”Swedenhjelms” i regi av Göran Graffman 1990, där han spelade patriarken Rolf Swedenhielm senior. Max von Sydow ”gick alltid genom rutan”, som det heter på tv-språk.
Ord som spontant kommer till mig när jag tänker på privatpersonen Max von Sydow, den jag mötte i korridorerna och i matsalen under tiden som garderobiär och pressassistent på Dramaten i slutet av åttiotalet och tidigt nittiotal, är också stilig, artig och värdig. Det sägs att han var blyg.
De sista två decennierna bodde han i Frankrike. Något flera frågar sig i dag är: Varför avsade han sig sitt svenska medborgarskap? Och vari grundade sig en eventuell konflikt med Bergman? Efter ”Vildanden” 1972 medverkar han inte i några av Bergmans uppsättningar på Dramaten och han kom inte heller på hans begravning. Fanns det en? Det förblir en gåta, vilket också är symtomatiskt med den värdige von Sydow, denne manliga motsvarighet till Greta Garbo, som liksom henne också sällan gav några intervjuer.
Ingen Kommentarer