Franska skådespelare talar långsamt, konstaterar Lars Norén som regisserar sin nya pjäs ”Poussière” på Comédie-Française. I vår är han aktuell med tre nyskrivna pjäser och en 1980-talsklassiker – på geografiskt spridda teatrar. SvD:s Ylva Lagercrantz-Spindler har följt repetitionerna i Paris.
Paris i februari. Seine har precis svämmat över och träden längs kajerna runt Pont Neuf står halvt under vatten. Över Comédie-Française lyser ändå solen just denna dag. Så var det också Solkungen själv, Ludvig XIV, som lät bygga teatern 1680, idag Frankrikes nationalscen.
Inne på Salle Richelieu härskar däremot döden. Som om Seines vatten hade vällt in även här och bildat den Styx – eller det hav om man så vill – som hörs brusa uppe på scenen. Här, i den plyschröda 1600-talssalongens mörker, hittar jag en svartklädd Lars Norén som nu åter för in ett stråk av nordisk svärta i den franska teatertraditionen: 2009 satte han upp ”Pur” på samma teater.
– Visste du att Molières stol, den som han dog i när han spelade i ”Den inbillade sjuke”, står precis några våningar ovanför oss, frågar han upprymt och sveper med handen uppåt de svulstiga takmålningarna.
Men så kan de inte lämna det här rummet, livsrummet. Istället dör nästan alla.
Om döden handlar också ”Poussière” (damm eller stoft), sista delen i en icke-linjär trilogi om åldrandet där ”Vintermusik”, som spelas på Kulturhuset Stadsteatern i vår, utgör den andra. Den första delen har ännu ingen titel, men ska utspelas på ett vårdhem och få premiär på Dramaten i januari 2019.
– Jag hade egentligen inte tänkt att skriva en trilogi. Det bara blev så, jag är ju 74 år nu. ”Poussière” börjar som om det är den sista veckan på en semesterort, precis innan alla ska åka hem. Men så kan de inte lämna det här rummet, livsrummet. Istället dör nästan alla, berättar Norén i en kort paus av repetitionen jag får följa en vecka före premiären… Läs hela reportaget i SvD:s Scenvår >> (egna foton)
Ingen Kommentarer