Artiklar

Teateråret 2017: En skådespelare som heter Mikael. Eller Tommy. Eller Leif.

För att komma i rätt stämning brukade han pissa ner hela personaltoaletten. Det var vi scenarbetare som fick städa upp efter honom.”

Jag jullovsläser Mikael Persbrandts självbiografi som (av en händelse) kom ut mitt i det brinnande #metoo-uppropet.

Thommy – som heter Berggren i efternamn och var den som pissade ner personaltoaletten på Dramaten– kom också ut med en självbiografi 2017. Tommy heter den kort och gott, (numera utan h). Mikael Persbrandts bär titeln … Mikael Persbrandt. Med undertiteln Så som jag minns det.

Två teatermän, två biografier som heter just så: Mikael och Tommy. Med versaler.

I såväl Mikaels som Tommys biografier förekommer det många utsvävande kvinnohistorier. Tommys visserligen långt mer sexistiska än Mikaels som också kostar på att blotta sina svagheter, inta en mer ödmjuk position än Tommy även i andra berättelser ur sitt liv.

Tommy är istället helt öppen med sin narcissism. Eller som han själv uttryckte det inför lanseringen: ”Hur har alla dessa tusentals människor orkat vänta så här länge, på att boken om mitt fantastiska liv äntligen ska ges ut?”

Även skådespelaren Marie Göranzon skrev en självbiografi 2017. Men till skillnad från sina manliga kollegor väljer hon att förskjuta fokus från Jaget, genom att ha en titel som inte är hennes namn, utan istället en känsla som vi alla kan känna igen oss i: Vrålstark och skiträdd. Namnet står under titeln, i gemener.

Det är intressant att jämföra perspektiven i ovan nämnda skådespelarbiografier med den våg av självbiografiska monologer som började dyka upp i början av 2000-talet, kanske som ett svar på tv-världens alla självutlämnande dokusåpor och bloggar som florerade vid samma tid.

För här syns också en genusskillnad som jag skriver mer om i kommande numret av Teatertidningen: Manliga skådespelare sätter gärna upp monologer om Jaget med stort J. Ett aktuellt exempel från 2017 är Leif Andrées Leif (Kulturhuset Stadsteatern) medan två tidiga 00-tals-exempel är Marcus Birros En kväll med Marcus Birro (2003) och Daniel Boyacioglus Dom älskar mig, dom älskar mig (2004).

Kvinnliga skådespelare väljer i större utsträckning att istället spegla sig själva  genom en närståendes blick, som en älskad mormor eller annan släkting. Här kan nämnas Alexandra Ehn Zetterbergs Projekt: Mamma som i höstas spelades på Folkteatern i Gävleborg. Några tidigare, besläktade exempel på samma tema är Tanja Lorentzons monolog Mormors svarta ögon (2010) och Jessica Zandéns Min mormor Gladys (2012), en berättelse där hon utgick från sin mormors dagböcker.

Att just mödrar och mormödrar lyfts fram på scenen av dessa kvinnliga skådespelare känns för övrigt som ett välbehövligt fenomen i relation till litteraturen där alltför många skriver om sina pappor, förhöjer dem till konst. De frånvarande värstingpapporna. Medan de lidande mödrarna förblir perifera skuggor.

Micke. Tommy. Leif. Vi ser och hör er. 2018 hoppas vi också att alltfler kvinnliga skådespelare vågar skriva in sig själva i teaterhistorien. Med versaler. Både på scenen och i litteraturen. Först då kan vi skönja en mer jämställd scenkonst.

Ylva Lagercrantz Spindler

 

 

 

 

 

 

 

 

Du kanske också gillar

Ingen Kommentarer

Lämna ett svar